petrasfeelingofautumn

Det är morgon och alldeles för tidigt för att jag ska orka egentligen, men har sjukgymnastik snart och då är det bara att stiga upp. Det känns som om allt jag gör är att gå till och ifån doktorer, sjukgymnaster, sova och skolan är det enda jag gör nuförtiden. Däremellan så mår jag oftast inte bra och det mesta är allmänt kasst. Visst de finns bättre dagar och det finns ljusa stunder men det försvinner imellan allt det mörka.

Min chef sa till mej att jag måste hitta gnistan igen, han menade nog på jobbet men det känns lite så, att jag måste hitta livsgnistan igen. Jag måste helt enkelt få må bra. Hur det nu ska gå till. Jag får lita på de som kan sånthär, trots de skrämmer livet ur mej. För jag vet snart inte vad mer jag kan göra..

Ia är arg på mej för jag aldrig bloggar längre. Så det här inlägget är till henne.

Hon är liten och söt och vi ska bada i vattenpölar i gula stövlar så vi inte blir påkörda av ubåtar och så ska vi hypnotisera pansarsköldpaddor och hoppa på alla onda människor och sen får våra sköldpaddor äta upp dem. Och sen ska hon få låna mina vantar så hon inte fryser.

Du är en mycket fin vän Ia-lilla. Jag är glad vi kom i samma klass så jag får ha en superhjälte som vän <3

Frihet i vardagsstressen är för mig promenader längs några av Jönköpings gator i mörker. Nästan varje dag så tar jag en långsam promenad runt, runt på smågator, utmed piren eller Munksjön, vandrandes med antingen ansiktet neråtvänd i den trasiga asvalten eller tittandes upp i himlen som precis skiftar till en mörkare nyans. Jag tycker inte om att möta andras blickar, andra själar som precis som jag går och söker tröst i skymningen. Den promenaden är min, och bara min. Jag behöver inte mer ensamhet.

Jag tycker om nätterna, den mystiken som spelar sitt spel i de långa skuggorna på marken och som gömmer sig runt husknuten. Du vet aldrig om den natten just idag är likadan som den vart igår. För när staden vilar så kommer sakerna som folket sopade under mattan fram. Jag tycker om den ärligheten. För är det inte ärlighet som vi alla söker här ibland alla 60-tals hus på Torpa, i Jönköping, på jorden, i universum, men som aldrig vågar se den i vitögat?! Jag tror det är så. Folk är rädda för mörkret eftersom sanningen och ärligheten är det som gör ondast.

Idag är jag ensam, förlorad i en 90 säng i en tom lägenhet, med ett kylskåp som låter lite för högt.

Jag saknar att efter min promenad i ensamheten få komma hem till en värmande famn, ett par vänliga ord och någon som skyddar min rygg i sömnen, mot de där sanningarna som helt enkelt gör lite för ont.

Älskling, natten är våran.

Sådär, nu var skolstarten här och så var det dags att åter igen traska in i de vanliga rutinerna med pusslandet med att få ihop skolan och jobbet och matin och vännerna och sen att se till att göra något utav helgen också. Ni som känner mej vet också om min höstdepression, hur nere jag blir så fort skolan börjar och hur jobbigt jag tycker det är. Men jag har bestämt mej för att just denna hösten så får det vara slut med det...
    Jag har fixat nya hemmagjorda framsidor på mina block som är superfina, jag ska köpa både väska och ett snyggt pennfack så fort jag har möjlighet. Jag ska sluta planera min fritid så hemskt och istället planera skolarbetet mer. Jag ska börja umgås med de som jag mår bra av och välja bort de som inte gör det, jag ska inte jobba ihjäl mej och jag ska börja träna. Helt enkelt så kommer jag ha fullt upp men på ett bra sätt. Ochj ag är övertygad om att denna hösten kommer bli den bästa någonsin!

Igår var jag på begravning, det gör ont i hela kroppen och du känner varje kroppsdel så tydligt. Alla röselser, andetag och hjärtslag känns som tusen nålar innuti dej. Jag har ont överallt idag med, feber. Det är stressen säger de, det kan nog vara så. Det har vart mycket nu de senaste dagarna. Jag hoppas att det lugnar ner sig snart, jag klarar inte allt för mycket stryk.

För tillället lever jag ett tråkigt svenssonliv som innebär; jobba, äta och sova vid 20.00 så ni kommer förmodligen inte höra något av mej förens skolan börjar eller något sådant. Jag längtar tills skolan börjar, det är ju rena rama semestern mot att jobba heltid på WeCall. Men jag kan avslöja att jag jobbar på för fullt med mina smycken, så förhoppningsvis så kommer det hända något om en 3-4 veckor sådär.

Jag har klippt håret, och jag är allmänt jättenöjd. Men jag kan tyvärr inte visa någon bild på det än. Efterom Martin inte får veta hur jag ser ut och för det är alldeles för roligt att retas med han när han blir så nyfiken. Han tror jag har rakat av allt, och det kanske jag har gjort? ;)

Är man den människa som man är just nu eller är man den människa man var? I Lördags så dog in gammelfaster, efter att ha vart dålig länge nu. Jag tror hon har det bättre där hon är nu. Men när man börjar tänka så kommer alla minnen från när man var liten och hon var frisk. Det sättet hennes hus luktade, där fick man alltid lösa korsordet i Vecko Revyn (då det var en tant-tidning) så skickade hon in det och så satt man där tillsammans och hoppades man skulle vinna. Jag kan inte minnas jag någonsin gjorde det men jag löste fortfarande korsordet där tillsammans med henne. Jag kommer också ihåg när det åskade och hon och farmor satt i mammas lilla röda bil för det var mycket säkrare att sitta där, enligt dem, var vi ensamma hemma så  kröp man in där tillsammans med dem och jag som inte tycker om åska, fick alltid sitta i knät. Från när jag var liten så har jag massor av minnen, mest de glada, men från nu har jag inga alls. Jag minns inte när hon blev sjuk och hamnade på Annero, jag vet inte ens vilket år det var?! Hon kom ju inte ihåg vem jag var i slutet alls heller, tror ni att vi är konstruerade så? För att inte skada oss själva och de runt omkring oss så går vi in i våran egen värld och lever på de lyckliga minnena vi har. Jag vet i alla fall att jag har fått väldigt fina minnen och de kommer jag komma ihåg som den Rora jag kände, minnena från är jag var liten.

Vila i frid Aurora Gustafsson

Nu börjar min två veckor långa semester, gissa om jag längtat eller? Den senaste veckan har vart en riktig plåga rent ut sagt. Telefonförsäljare på heltid passar inte mej helt enkelt. Jag klarar inte av pressen. 

Jag och Martin var på bröllop i lördags. Det finns inget vackrare än bröllop, man blir sådär löjligt varm i kroppen och alla är så fina. Bruden var otroligt vacker i sin limegröna/vita klänning. Fast jag känner mej sådär jobbigt tråkig och präktig för jag helt enkelt inte orkade dricka, danska och vara glad hela kvällen. Ni vet när man känner sig som en belastning? Uch, jag måste lära mej släppa loss alla tvivlel där inne och bara hängas på. 

Nu ska jag placera mig i soffan och bara titta på TV och börja mitt "inte göra någonting förens på fredag" 

Puss

Kollade igenom alla gamla inlägg i morse, såg attt jag hade skrivit att jag aldrig mer skulle jobba heltid på WeCall. Det var ganska smart sagt, för jag är helt slutkörd. Mer mentalt än fysiskt men ändå. Det har gått bra för mej två dagar i rad nu (28&26) men idag lyckades jag bara få iväg 17 st, och jag känner mej som skit. Frågan är om man är sämre och man först vart bättre eller om det inte är någon jättemiss att bli sämre sen för man han kunnat?

Fast jag fick ett gott skratt idag iaf, när jag kom hem efter ha sovit hos Martin (tack för biljetten älskling) och så öppnde jag porten och rakt framför mej sitter det en duva, helt utmattad och ihopkrupen. Han hade vart inlåst där en igår och ingen hade fått ut honom.

Nu ska jag iaf gå och köpa lite frukt, och sen blir det matlagning, städning och förhoppningsvis ska jag hinna med Projekt Runway innan jag somnar för att gå upp imorgon och brottas med en liknanade dag igen. 

Efter Arvika kan sammanfattas med ett ord; sjuk. Mådde kasst på tisdan och onsdagen, och gick tillslut till doktorn. Öroninflammation blev dommen, fick penicillin och sen dess har jag mest sovit och hostat.

Sitter nu på jobbet och försöker vara trevlig, fick skäll för något Viasat hade gjort och bla bla, vad trött jag är på jobbet känner jag. Fast jag trivs så det är dubbla känslor. Men jag ska gå och äta min mat, ifrån en räkburk. Sånt är livet.

//Petra