petrasfeelingofautumn

det är ett par dagar sedan - 29:e mars, den bästa och den värsta dagen i mitt liv.
jag har inte tillåtit mej reflektera över mitt förflutna utan bara sett framåt, men en klok människa sa till mej att man kan aldrig glömma sitt förlflutna utan man kan bara gå vidare. men som så alltid när jag trycker undan känslorna så slår de tillbaka. och hundra-tusen gånger värre.

detta är till dej, jag glömmer dej aldrig.

vi dansade över tusen ängar, likt bekymmerslösa barn
våra lefulla tankar var som balsam för själen.
vi försvann i vårat ändlösa lyckorus
du och jag ska leva så här, för evigt.

vi lärde oss livet hårda skola, för ängarna tog slut
där gräset byttes mot iskall asvalt.
det gick inte längre att springa ifrån verkligheten.
snälla, stanna hos mej i natt?

nu står jag här ensam utan någon balans
för mina ögon bländas för hårt av världen.
jag kämpar för att vrida tillbaka sekundvisaren
i ett desperat försök att göra dagen lite längre.

det som en gång var för evigt
ligger likt krossade stjärnor under mina fötter
du lever innom mej nu,
du är tåren på min kind när jag gråter