petrasfeelingofautumn

Jag har klippt håret, och jag är allmänt jättenöjd. Men jag kan tyvärr inte visa någon bild på det än. Efterom Martin inte får veta hur jag ser ut och för det är alldeles för roligt att retas med han när han blir så nyfiken. Han tror jag har rakat av allt, och det kanske jag har gjort? ;)

Är man den människa som man är just nu eller är man den människa man var? I Lördags så dog in gammelfaster, efter att ha vart dålig länge nu. Jag tror hon har det bättre där hon är nu. Men när man börjar tänka så kommer alla minnen från när man var liten och hon var frisk. Det sättet hennes hus luktade, där fick man alltid lösa korsordet i Vecko Revyn (då det var en tant-tidning) så skickade hon in det och så satt man där tillsammans och hoppades man skulle vinna. Jag kan inte minnas jag någonsin gjorde det men jag löste fortfarande korsordet där tillsammans med henne. Jag kommer också ihåg när det åskade och hon och farmor satt i mammas lilla röda bil för det var mycket säkrare att sitta där, enligt dem, var vi ensamma hemma så  kröp man in där tillsammans med dem och jag som inte tycker om åska, fick alltid sitta i knät. Från när jag var liten så har jag massor av minnen, mest de glada, men från nu har jag inga alls. Jag minns inte när hon blev sjuk och hamnade på Annero, jag vet inte ens vilket år det var?! Hon kom ju inte ihåg vem jag var i slutet alls heller, tror ni att vi är konstruerade så? För att inte skada oss själva och de runt omkring oss så går vi in i våran egen värld och lever på de lyckliga minnena vi har. Jag vet i alla fall att jag har fått väldigt fina minnen och de kommer jag komma ihåg som den Rora jag kände, minnena från är jag var liten.

Vila i frid Aurora Gustafsson

Nu börjar min två veckor långa semester, gissa om jag längtat eller? Den senaste veckan har vart en riktig plåga rent ut sagt. Telefonförsäljare på heltid passar inte mej helt enkelt. Jag klarar inte av pressen. 

Jag och Martin var på bröllop i lördags. Det finns inget vackrare än bröllop, man blir sådär löjligt varm i kroppen och alla är så fina. Bruden var otroligt vacker i sin limegröna/vita klänning. Fast jag känner mej sådär jobbigt tråkig och präktig för jag helt enkelt inte orkade dricka, danska och vara glad hela kvällen. Ni vet när man känner sig som en belastning? Uch, jag måste lära mej släppa loss alla tvivlel där inne och bara hängas på. 

Nu ska jag placera mig i soffan och bara titta på TV och börja mitt "inte göra någonting förens på fredag" 

Puss

Kollade igenom alla gamla inlägg i morse, såg attt jag hade skrivit att jag aldrig mer skulle jobba heltid på WeCall. Det var ganska smart sagt, för jag är helt slutkörd. Mer mentalt än fysiskt men ändå. Det har gått bra för mej två dagar i rad nu (28&26) men idag lyckades jag bara få iväg 17 st, och jag känner mej som skit. Frågan är om man är sämre och man först vart bättre eller om det inte är någon jättemiss att bli sämre sen för man han kunnat?

Fast jag fick ett gott skratt idag iaf, när jag kom hem efter ha sovit hos Martin (tack för biljetten älskling) och så öppnde jag porten och rakt framför mej sitter det en duva, helt utmattad och ihopkrupen. Han hade vart inlåst där en igår och ingen hade fått ut honom.

Nu ska jag iaf gå och köpa lite frukt, och sen blir det matlagning, städning och förhoppningsvis ska jag hinna med Projekt Runway innan jag somnar för att gå upp imorgon och brottas med en liknanade dag igen. 

Efter Arvika kan sammanfattas med ett ord; sjuk. Mådde kasst på tisdan och onsdagen, och gick tillslut till doktorn. Öroninflammation blev dommen, fick penicillin och sen dess har jag mest sovit och hostat.

Sitter nu på jobbet och försöker vara trevlig, fick skäll för något Viasat hade gjort och bla bla, vad trött jag är på jobbet känner jag. Fast jag trivs så det är dubbla känslor. Men jag ska gå och äta min mat, ifrån en räkburk. Sånt är livet.

//Petra

Jag kom hem från Arvikafestivalen nollåtta igår. Jag är helt slut, överlycklig och har fått med mig massor av bra minnen i bagaget. Jag minns den tunga packningen vi hade med oss dit som fick en att gå som en anka (och Martins ankgång...), när vårat tält blev mosat av en flygande synthare, åskan och spöregnet som kom, timo utan tröja, när vi satt i över 4 timmar på ICA.s kundvagnsparkering och mycket mycket mer.

Men jag vill tacka Martin för han var med mig.
Det var kärlek i de värmländskaskogarna alltid...