petrasfeelingofautumn

Är man den människa som man är just nu eller är man den människa man var? I Lördags så dog in gammelfaster, efter att ha vart dålig länge nu. Jag tror hon har det bättre där hon är nu. Men när man börjar tänka så kommer alla minnen från när man var liten och hon var frisk. Det sättet hennes hus luktade, där fick man alltid lösa korsordet i Vecko Revyn (då det var en tant-tidning) så skickade hon in det och så satt man där tillsammans och hoppades man skulle vinna. Jag kan inte minnas jag någonsin gjorde det men jag löste fortfarande korsordet där tillsammans med henne. Jag kommer också ihåg när det åskade och hon och farmor satt i mammas lilla röda bil för det var mycket säkrare att sitta där, enligt dem, var vi ensamma hemma så  kröp man in där tillsammans med dem och jag som inte tycker om åska, fick alltid sitta i knät. Från när jag var liten så har jag massor av minnen, mest de glada, men från nu har jag inga alls. Jag minns inte när hon blev sjuk och hamnade på Annero, jag vet inte ens vilket år det var?! Hon kom ju inte ihåg vem jag var i slutet alls heller, tror ni att vi är konstruerade så? För att inte skada oss själva och de runt omkring oss så går vi in i våran egen värld och lever på de lyckliga minnena vi har. Jag vet i alla fall att jag har fått väldigt fina minnen och de kommer jag komma ihåg som den Rora jag kände, minnena från är jag var liten.

Vila i frid Aurora Gustafsson