petrasfeelingofautumn

Hemkommen från Göteborg, skönt att vara med familjen ett tag. Man blir så sjukt ensam när man bor hemifrån ibland. Som nu, jag saknar min älskling. Det är ledsamt. Men Göteborg var bra, jag fick pengar av mamma för att köpa pärlor ifrån. Fast jag hittade inte så mycket så jag ska gå ner och kolla på Westers imorgon. Jag köpte också kläder till sommaren idag. Så ny har jag allt jag behöver!

Det är inte långt kvar tills Arvika nu, jag börjar bli nervös. Eller jag är mer förväntansfull än nervös men ändå massa nervös, det är så mycket som kan gå fel. Men också som kan gå rätt. Jag vet inte, det är något som gör mej nervös.

Efter en sjukt trevlig dag igår med Martin och hans umgängeskrets så sitter man här nu igen, trött och sur för jag är tvungen att tvätta på en lördagskväll medans min älskade pojkvän får leva rövare som han vill. Men men man får göra det till vad det är och jag tänkte ta hand om mej själv litegrann. Tänkte börja med att diska efterom det är så förbannat tråkigt, hänga in tvätten när den är klar, ge mej ut runt munksjön och sedan ligga i badet testen av kvällen tilsammans med min nya bok; Nätokraterna av Alexander Bard och Jan Söderqvist. Den verkar rikigt, riktigt bra. "Vad händer i framtiden när kapitalismen kollapsar och så gör även nationalstaten. Ett nytt elektroniskt klassystem bildas."

Imorgon och på måndag så är jag i göteborg med min familj och på onsdag åker jag till Arvikafestivalen, åh vad jag längtar. Det är helt sjukt. Jag är skitnervös och jätteförväntansfull och allt på en gång, det kommer bli riktigt spännande.

Redigerade bilder ifrån midsommar och hittade den här. Det finns helt sjuka solnedgångar på Visingsö. Och min midsommar vart bra. Jättebra.

Har också skaffat mej en ny design. Vad tyckes?

(uppdate: bilderna på smyckena jag gjort ligger uppe nu)

Efter en jobbig natt och mycket funderande har jag kommit fram till att kärlek är en såndär sak som antingen är svart eller vit. Antingen helt underbar, eller helt enkelt det värsta du har vart med om. Du har den jobboga biten med att aldrig veta vad som kommer hända, oron över att den personen inte vill ha dej och massa annat jobbigt. Men de stunder som man får vara sådär överlyckligt kär, gör det hela värt det. Tror jag. Känslorna man känner när man är kär är som ett krig innuti, en våldsam kamp mellan bra och dåligt. Ett enda megakaos av bra och dåligt.

Men det är tur jag har en sådan bra och förlåtande pojkvän, det gör det bra så mycket bättre.

Jo, som rubriken lyder kan jag vara en riktig elak människa. När jag mår dåligt (läs; har migrän) eller om jag är ovanligt trött förvandlas hela jag till en elak, hemsk människa som bara skadar sin omgivning. Lite som hulken när han blir arg. Och uch vad dåligt samvete jag får, speciellt när jag vart arg på martin för han inte gjort någonting, ibland är jag världens sämsta flickvän. Det är bara att sitta och gråta och hoppas att han tycker om mej ändå, när mina sms inte går fram. Jag försöker verkligen att bita ihop och vara glad även om jag mår sämst men jag klarar inte alltid det. Han gör mej ju så lycklig, jag blir överlycklig att han ens tänker tanken på att vara ihop med mej. Det är synd att jag inte kan vara den perfekta flickvän han ska ha bara.

(och detta är absolut inget "tyck synd om mej inlägg" för det är inte synd om mej någonstans)

Som de flesta säkert vet så älskar jag att göra smycken och det senaste taget har jag funderat på att lägga upp lite av det jag gör till försäljning. Billiga, handgjorda och unika smycken där alla pengar kommer gå till nytt material till nya smycken helt enkelt. Icke vinstgivande företag med andra ord.

Det kommer eventuellt finnas armband, halsband, öronhängen, broscher, hårspännen, väsksmycken och eventuellt en avdelning med second-hand smycken och kläder. Och så bara ett smycke i varje design som görs så alla blir helt unika. 

Vad tycker ni? Bra? Dåligt? Annan idé? 

För fem år sedan... så gick jag i femman, mådde dåligt och var med min enda riktiga (dåvarande) kompis Josephine
För tre år sedan... nervös inför sjuan, hade min låne-pålle Elfrid och var förlorad i mej själv
För ett år sedan... var jag alternativ, längtade till gymnasiet och hade mitt sämsta förhållade någonsin
För tre månader sedan... första månaden med martin vilket innebar totalt luckorus
Igår... jobbade och städade jag som en idiot
Imorgon... ska jag städa klart lägenheten, jobba 3 timmar sen åka hem till ön med martin
Om ett år... har jag förhoppningsvis överlevt tvåan, vart på hultsfred och kommit igång med målande oredentligt
 

Ibland så känner jag att jag är trött på mig själv. Inte att jag beter mej illa eller gör dumma saker utan för hur jag tänker. Utåt sätt försöker jag alltid vara den positiva människan, för jag känner att det behövs ibland. Men innuti så oroar jag mej, det riktigt gnager i mej, och jag vet att det inte är bra för mig att tänka så, men hur bryter man av gamla vanor?

Just nu är min ensamhet mitt största problem, jag är så rädd att jag har sagt eller gjort något dumt, att jag är för påflugen och klänging eller att människorna jag umgås med, helt enkelt trivs bättre utan mej. Jag är rädd för att bli lämnad, ensam kvar. För utan de jag umgås med är jag inte speciellt mycket. Jag hoppas det inte är så.

Men jag hann tänka lite grann idag på bussen till och ifrån Göteborg, så från och med nu ska jag göra mitt alldeles bästa för att sluta se ner på mig själv så fruktansvärt. Det går att vara nöjd ibland, oftast. Att jag sitter och oroar mej för om du är arg på mej, det hjälper inte mig, och inte dej, utan jag mår bara dåligt. Men jag tror jag behöver hjälp, så hjälp mej leva livet fullt ut nu, och låt inte mej trycka ner mej själv. Slå mej då, hårt. 

Jag var på Visingsö hela helgen. Riktigt skönt att bara inte göra någonting.
Jag åkte båt med Martin, fiskebåt. Det var riktigt mysigt att bara sitta och hålla om honom medans pappa hoppade i vågor och jag blev sjösjuk. Fast man kände att det brännde på ganska rejält. Jag måste nog också lära mej ta med maj kameran också känner jag. Det var en sak man ville föreviga.

MIndre skönt var dock min och Martins matförgiftning (?). Vi satt i varsitt hörn och vart gröna i ansiktet. Jag kom hem på söndagen, orkade inte jobba men sent på eftermiddagen så mådde jag lite bättre, så jag gick och köpte lite vindruvor och tog min bok (Paksernion bok nr 2) och satte mej i en park. Perfekt avslut på en nästan perfekt helg.

Du begraver minnerna djupt och låser dörren om sig, du kastar nyckeln och riggar dörren mot oinbjudna gäster. Men ändå så ploppar de upp, när man minst anar det, och det blir aldrig lättare. Jag var på begravning igår, det var hemskt och vackert på samma gång. Minnerna från förr satt där hela tiden och brände på näthinnan, något som inte alls hade med dagen att göra. Det jobbiga är att se alla andra så ledsna, och inte räcka till att trösta.

Jag hoppas att jag kan hjälpa någon att dela sorgen, för jag behöver också en halva, för det som var. Martin sjöng "den jag kunde va" så vackert att jag inte kunde låta bli att gråta. Han är en ängel som återupplivar folk som rider förbi i sömnen.

Idag har varit bra och dålig, jag är mentalt utmattad, och metalt kär i Martin som solar med mej. Med jackan på.

Jag hittade ett mysigt utkast ur boken "history of love" av Nicole Krauss som avslutar min dag, sängen nästa;
FOR BETTER OR WHORSE. Angels don't get married. To begin with they are too busy, and secondly they don't fall in love with each other. (If ypu don't know what it fells like to have someone you love put a hand below your bottom rib for the first time, what chance is there for love?)