petrasfeelingofautumn

Ibland så känner jag att jag är trött på mig själv. Inte att jag beter mej illa eller gör dumma saker utan för hur jag tänker. Utåt sätt försöker jag alltid vara den positiva människan, för jag känner att det behövs ibland. Men innuti så oroar jag mej, det riktigt gnager i mej, och jag vet att det inte är bra för mig att tänka så, men hur bryter man av gamla vanor?

Just nu är min ensamhet mitt största problem, jag är så rädd att jag har sagt eller gjort något dumt, att jag är för påflugen och klänging eller att människorna jag umgås med, helt enkelt trivs bättre utan mej. Jag är rädd för att bli lämnad, ensam kvar. För utan de jag umgås med är jag inte speciellt mycket. Jag hoppas det inte är så.

Men jag hann tänka lite grann idag på bussen till och ifrån Göteborg, så från och med nu ska jag göra mitt alldeles bästa för att sluta se ner på mig själv så fruktansvärt. Det går att vara nöjd ibland, oftast. Att jag sitter och oroar mej för om du är arg på mej, det hjälper inte mig, och inte dej, utan jag mår bara dåligt. Men jag tror jag behöver hjälp, så hjälp mej leva livet fullt ut nu, och låt inte mej trycka ner mej själv. Slå mej då, hårt.