natten
Frihet i vardagsstressen är för mig promenader längs några av Jönköpings gator i mörker. Nästan varje dag så tar jag en långsam promenad runt, runt på smågator, utmed piren eller Munksjön, vandrandes med antingen ansiktet neråtvänd i den trasiga asvalten eller tittandes upp i himlen som precis skiftar till en mörkare nyans. Jag tycker inte om att möta andras blickar, andra själar som precis som jag går och söker tröst i skymningen. Den promenaden är min, och bara min. Jag behöver inte mer ensamhet.
Jag tycker om nätterna, den mystiken som spelar sitt spel i de långa skuggorna på marken och som gömmer sig runt husknuten. Du vet aldrig om den natten just idag är likadan som den vart igår. För när staden vilar så kommer sakerna som folket sopade under mattan fram. Jag tycker om den ärligheten. För är det inte ärlighet som vi alla söker här ibland alla 60-tals hus på Torpa, i Jönköping, på jorden, i universum, men som aldrig vågar se den i vitögat?! Jag tror det är så. Folk är rädda för mörkret eftersom sanningen och ärligheten är det som gör ondast.
Idag är jag ensam, förlorad i en 90 säng i en tom lägenhet, med ett kylskåp som låter lite för högt.
Jag saknar att efter min promenad i ensamheten få komma hem till en värmande famn, ett par vänliga ord och någon som skyddar min rygg i sömnen, mot de där sanningarna som helt enkelt gör lite för ont.
Älskling, natten är våran.
Jag tycker om nätterna, den mystiken som spelar sitt spel i de långa skuggorna på marken och som gömmer sig runt husknuten. Du vet aldrig om den natten just idag är likadan som den vart igår. För när staden vilar så kommer sakerna som folket sopade under mattan fram. Jag tycker om den ärligheten. För är det inte ärlighet som vi alla söker här ibland alla 60-tals hus på Torpa, i Jönköping, på jorden, i universum, men som aldrig vågar se den i vitögat?! Jag tror det är så. Folk är rädda för mörkret eftersom sanningen och ärligheten är det som gör ondast.
Idag är jag ensam, förlorad i en 90 säng i en tom lägenhet, med ett kylskåp som låter lite för högt.
Jag saknar att efter min promenad i ensamheten få komma hem till en värmande famn, ett par vänliga ord och någon som skyddar min rygg i sömnen, mot de där sanningarna som helt enkelt gör lite för ont.
Älskling, natten är våran.
Kommentarer
Trackback
