petrasfeelingofautumn

igår så trillade min pappa och slog i huvudet. han hade haft magsjuka och var rejält dålig. vi ringde ambulansen och såsmåningom så kom de och mamma och pappa åkte in till ryhov. det var längesedan jag var så rädd. rädd för att pappa skulle vara skadad, rädd för att det hade hänt något allvarligt. rädd för hur blåljusen lyste upp mörkret på ett skrämmande sätt. men mest av allt, rädd för att aldrig få prata med honom igen. jag vet att skadan inte var allvarlig, en bula, hjärnskakning men inget mer. men ändå ligger tanken där i bakhuvudet och ekar. sen igår kväll har jag bestämt mej; jag måste alltid se till att de jag håller av vet hur mycket jag älskar dem. för man vet aldrig vad som händer.

pappa fick senare komma hem idag. han mår okej, en jättebula, blåtira, hjärnskakning och huvudvärk men han är okej. hade han inte vart okej så hade jag inte vetat vad jag ska göra.

pappa, mamma, systrar, vänner - ni betyder <3