petrasfeelingofautumn

Kölden som fick oss att domna
och de långa blickarna mot skyn
Och ändå såg vi bara förbi
de klara stjärnorna i Vintergatan.

Var gång jag kom dig närmre
växte avståndet mellan oss
De ensamma tankarna tog vid
där viljan att kämpa upplöstes.

Hur länge stog vi i kylans vindar
och darrade av kölden?
I den mest plågsamma tystnad
som inte längre kunde brytas.

Att kunna vinna kampen
var bara en dröm i fjärranland.
När mina tårar blandas med regn
i ett ensamt stadslanskap.

Det är över nu.



(anna gumman, utan dej går jag under!)